Israel svävar över kärnvapensamtal mellan Iran och USA

Israel kanske inte är synligt vid kärnkraftsförhandlingsbordet, eftersom samtalen mellan USA och Iran återupptas på lördag, men dess påverkan över utgången är påtaglig, skriver M. Reza Behnam.

By M. Reza Behnam
Z-nätverk

SSedan den iranska revolutionen 1979 har USA och Israel varit nitiska i sina försök att avmakta landet. Israel har använt sin kraftfulla hasbara (propaganda)maskin för att trampa på absurditeter om Teheran som ett kärnvapenhot mot regionen och världen.   

För att vägra att böja sig för USA-israeliska krav att överge den palestinska saken och för att stå emot deras hegemoniska planer för regionen, har Iran varit målet för de mest restriktiva ekonomiska sanktionerna i historien och under ständigt hot om militär intervention.    

Som alla suveräna nationer har Iran rätt att försvara sig. Kärnvapen är en säkerhetsgaranti som Iran inte har eftersträvat. Till skillnad från Israel och USA har det inte hotat eller bombat, invaderat eller ockuperat sina grannar. 

Men efter israeliska flyganfall i april och oktober 2024 och fortsatta amerikanska hot har Iran inte haft något annat val än att debattera och omvärdera dess länge etablerade kärnvapendoktrin som rör massförstörelsevapen mot islam.   

I en civiliserad konfliktfri värld skulle det inte finnas något behov av vapen, kärnvapen eller annat. Tyvärr för vissa länder, som Iran, kan innehav av kärnvapen bli ett nödvändigt verktyg för överlevnad. För andra, som USA och Israel, används de hemska vapnen som klappar för att mobba länder till underkastelse.  

Det är viktigt att slå fast att den amerikanska underrättelsetjänsten är USA:s kollektiva arbete 18 spionorganisationer — har bestämt att Iran inte utvecklar kärnvapen. Det angav lika mycket i sin "Annual Threat Assessment of the US Intelligence Community" 2024 rapport: 

"Iran genomför för närvarande inte de viktigaste kärnvapenutvecklingsaktiviteterna som krävs för att producera en testbar kärnvapenanordning." 

Tidigare rapporter har också konstaterat att Irans militära doktrin är defensiv och att dess kärnkraftsprogram är avsett att bygga upp förhandlingseffekter och svara på upplevda internationella påtryckningar.

Frågan blir då varför det är kärnkraftsfrågan som står i centrum när USA faktiskt engagerar sig med Iran och varför har dess program, som funnits i mer än fyra decennier och avsett för civila energi/vetenskapliga syften, blivit så falskt representerat?     

Att demonisera Iran har tjänat USA:s imperialistiska intressen och dess militära utpost Israel i Mellanöstern. Genom de välfinansierade aggressiva propagandainsatserna från israeliska lobbygrupper som den taktiskt välvilligt klingande American Israel Public Affairs Committee (AIPAC), har Tel Aviv lyckats sälja Washington, företagsmedia och den amerikanska allmänheten på den provocerande idén att Iran är ett hot mot den, regionen och USA.

Myter & förvrängningar

Berättelsen om Iran och dess kärnkraftsmål är full av myter och förvrängningar. USA:s utrikespolitiska beslut har till stor del utformats för att skydda och säkra israeliska intressen, ofta till skada för USA:s egna.  

Ett fjättrat Iran tillåter Israel obestridd regional överhöghet. Liksom tidigare amerikanska administrationer är Trump Vita huset, i samarbete med Israel och deras arabiska allierade, fast beslutna att frånta Iran dess revolutionära identitet och undergräva dess regionala inflytande.

Iran har legitima säkerhetsintressen och bekymmer, fullt medvetet om att det är det primära målet för Israels militära och kärnvapenarsenal. A 2025 Arms Control Association rapport avslöjar att Israel – den enda kärnvapenmakten i Mellanöstern – har uppskattningsvis 90 kärnstridsspetsar med sofistikerade leveranssystem i sitt lager, såväl som de klyvbara materiallagren för minst 200 kärnvapen.   

Iran, å andra sidan, är en tröskelstat. För att uppnå vapeniseringsstadiet skulle det behöva anrika uran till 90 procent renhet, vapenisera det klyvbara materialet och utveckla leveranssystemen. Ingen har gjorts.  

Till skillnad från Israel har Iran undertecknat FN:s icke-spridningsavtal från 1968. Som sådan är det förbjudet att utveckla, förvärva eller använda kärnvapen, även om det har rätt att tillverka och anrika uran för fredliga ändamål. Dessutom har Irans ledare kraftfullt drivit upprättandet av en kärnvapenfri zon för regionen.

Irans självförsvar

Det finns ett antal rationella skäl för den islamiska republiken att gå på vägen mot att skaffa kärnvapen; främst självförsvar.  

Israels förre försvarsminister Ehud Barak (2007-2013) avslöjar till exempel i sina memoarer att dåvarande premiärminister Benjamin Netanyahus regim kom nära attackera Iran minst tre gånger mellan 2010 och 2012. 

Barak uppgav att han och Netanyahu hade drivit på för militära operationer mot iranska anläggningar, men de backade efter motstånd från deras högsta säkerhetstjänstemän.  

Barak avslöjar också att han inte höll med Netanyahu om att Irans kärnkraftsprogram utgjorde ett existentiellt hot mot Israel. Han var istället mer oroad över den regionala maktbalansen.

Vissa i Irans politiska klass, inklusive den högsta ledaren Ayatollah Ali Khamenei, misstänker att USA, Israel och deras arabiska allierade har för avsikt att störta den islamiska republiken. Den senaste historien bekräftar deras misstankar.  

De pekar på förödande ekonomiska sanktioner, hemliga operationer, cyberattacker, mord på kärnkraftsforskare och militär personal, missilattacker och  sabotage av gasledningar och militära platser.  

I juli 2022, till exempel, under en besök i Israel, undertecknade president Joe Biden ett löfte att aldrig tillåta Iran att skaffa ett kärnvapen och att "...använda alla delar av sin nationella makt för att säkerställa detta resultat."  

Konstigt nog var det Trump, uppmuntrad av Netanyahu, som drog sig ur kärnkraftsavtalet Joint Comprehensive Plan of Action (JCPOA) 2018 och införde tyngre sanktioner för "maximal press", i tron ​​att ekonomiska svårigheter skulle få iranier att störta regeringen.  

Innan de senaste kärnkraftsmötena började i början av april, Trump hotade: "Om de [Iran] inte gör en deal kommer det att bli bombningar. Det kommer att bli bombningar som de aldrig har sett förut." 

I en visa kraft, förutom två hangarfartyg i Röda havet, har Vita huset placerat ut en skvadron stridsflygplan, smygbombplan, luftvärn och stora mängder vapen till ön Diego Garcia i Indiska oceanen.  

Även Netanyahu, oförmögen att förbli tyst, lät av att säga att det enda kärnkraftsavtal som Israel skulle acceptera skulle få Iran att gå med på att eliminera hela sitt program. Han utvecklade vidare: "Vi går in, spränger anläggningarna och demonterar all utrustning, under amerikansk övervakning och avrättning."  

Den israeliska tidningen, Haaretz, rapporterad den 17 april att Netanyahu nyligen sökte den amerikanska administrationens stöd för att genomföra gemensamma kommando- och flyganfall mot iranska kärnkraftsanläggningar. Trump lade dock sitt veto mot planen medan diskussionerna med Teheran pågår. Netanyahu är uppenbarligen inställd på urspårning förhandlingarna för att säkerställa att det aldrig kommer att bli ett närmande mellan USA och Iran.  

Förutom ett kort intervall under Obama-administrationen, när Iran och P5+1-länderna (Kina, Frankrike, Ryssland, Storbritannien, USA plus Tyskland) slutförde JCPOA 2015, har USA lutat sig mot en muskulös militärpolitik och har aldrig varit seriös med att samarbeta med Iran. Det har dock menat allvar med att säkerställa Israels hegemoni i regionen.  

President Barack Obamas "nya gryning för Mellanöstern" inkluderade att flytta bort från år av misslyckad politik, särskilt "Clean Break: A New Strategy for Securing the Realm", en 1996-initiativet pådrivna av pro-israeliska ståndare och avancerade under George W. Bush-administrationen.     

Efter attackerna den 11 september 2001 satte Bush och Netanyahu igång de aggressiva målen som dokumenterades i "Clean Break" för att innehålla, destabilisera och störta regeringar som utmanade USA-israeliska hegemoni.  Planer utarbetades för militära insatser mot sju länder, till att börja med Irak, sedan Syrien, Libanon, Libyen, Somalia, Sudan och Iran. 

Alla utom Iran har destabiliserats och/eller balkaniserats.  

Även om förhållandet mellan Obama och Netanyahu ofta var ansträngt, gör Obamas faktiska rekord i ämbetet honom till en av de mest pro-Israel presidenter sedan Harry S. Truman.   

Omfattningen av Israels barbari i Gaza och de ockuperade palestinska områdena och dess omättliga beroende av expansion och makt varnar Iran och andra aktörer i Mellanöstern att de måste vara vaksamma i sitt försvar för att överleva.     

Netanyahus jingoistiska vision om sionistisk israelisk överhöghet har aldrig förändrats. För tio år sedan gjorde han rent ut berättade en israelisk parlamentarisk kommitté att det aldrig skulle kunna bli fred med palestinierna: "Jag blir tillfrågad om vi för alltid kommer att leva efter svärdet," och jag säger "ja."

Israel kanske inte är synligt närvarande vid kärnkraftsförhandlingsbordet; dess inflytande över resultatet är dock påtagligt och urskiljbart.  

Vad Washington och Tel Aviv inte förstår är att de har att göra med ett politiskt skarpsinnigt land, som förtjänar den respekt som det kräver som en nation som har motstått kolonisatörer och kolonisering under hela sin 5,000 XNUMX-åriga historia i Västasien.   

Inga absurditeter – vare sig amerikanska eller israeliska – kan förändra den verkligheten.

M. Reza Behnam är en statsvetare specialiserad på historia, politik och regeringar i Mellanöstern.

Den här artikeln är från Z-nätverk.

Åsikterna som uttrycks är enbart författarens och kan eller kanske inte återspeglar dem från Nyheter om konsortiet.