Resultatet av omröstningen den 4 september kommer inte bara att ha betydelse för den andinska nationens framtid, säger författarna. Det kommer också att sända en signal till progressiva krafter i hela Latinamerika och Karibien.
President Gabriel Boric anländer till La Moneda-palatset den 11 mars för att hålla sitt första tal på kontoret. (Vocería de Gobierno, CC BY-SA 2.0, Wikimedia Commons)
By Arlette Gay, Christian Sanchez och Cäcilie Schildberg
Internationell politik och samhälle
Wnär chilenare går till valurnorna den 4 september för att rösta om en ny konstitution kan det innebära början på en ny era för den andinska staten. Allt började för tre år sedan med en massiv social revolt.
Hösten 2019 gick människor ut på gatorna i protest mot den politiska och ekonomiska eliten och social ojämlikhet i ett av Latinamerikas rikaste länder. Chile var förlamad i månader. Ett av demonstranternas nyckelkrav var en ny konstitution för att ersätta det nyliberala dokument som antogs under Pinochets diktatur. Den dåvarande högerkonservativa regeringen under Sebastian Piñera gav så småningom efter, vilket banade väg för en konstitutionell process att klubbas av i parlamentet.
Den 25 oktober 2020 deltog cirka 78 procent av de röstberättigade i en folkomröstning om att utarbeta en ny grundlag. Denna uppgift delegerades till det så kallade konstitutionella konventet. I maj 2021 kom val till konventet, där de etablerade och högerpartierna fick ett bakslag då vänsterkandidater – inklusive många oberoende – valdes in. Representationen vid konventet var på paritetsbasis, där 17 av de 155 platserna gick till representanter för ursprungsbefolkningen.
Den 4 juli 2022 överlämnade medlemmarna i konstitutionskonventet Chiles nya konstitutionsutkast till den nya, progressiva presidenten, Gabriel Boric. Konventet avvecklades efter ett tufft års arbete – en process som också mötte sina problem.
Nu gör en hänsynslös högerkampanj att grundlagstextens öde hänger i en balans. En undersökning gjord den 17 juli visade 37 procent för (Apruebo) och 52 procent mot (avstötning) antagande av den nya konstitutionen.
En del konventmedlemmar försökte lera ner vattnet med extremistiska krav, som ett totalt avskaffande av statsförvaltningen. Även om det är sant att dessa förslag misslyckades med att få majoritetsstöd och därför inte hittade sin väg in i texten, sås frön av missnöje. Hur som helst har högern, av rädsla för sina privilegier, dragit ut allt i en massiv kampanj och frammanat spöket av ett "Chilezuela" för att så rädsla för social och ekonomisk nedgång.
Inte revolutionerande, utan transformerande
Onödigt att säga att det inte finns något i själva texten som motiverar sådana febriga uttalanden. Det är knappast revolutionerande. Istället innehåller den en rad innovationer och distinkta idéer som skulle åstadkomma en genuin omvandling av Chiles befintliga utvecklingsmodell mot mer social rättvisa och hållbarhet.
Om man antar konstitutionsutkastet kommer Chile att vara det första landet i världen att införa en paritetsbaserad demokrati och därmed skapa förutsättningar för att förverkliga verklig jämställdhet. Specifikt skulle alla representationskontor på nationell, regional och lokal nivå – inklusive autonoma institutioner och offentliga företag – vara skyldiga att ha en jämställd representation av män och kvinnor. Detta krav på verklig jämställdhet återspeglas också i texten, med antagandet av en rätt till vård, en rätt till ett liv fritt från könsbaserat våld och införandet av ett genusperspektiv i rättssystemet och i skatte- och skattepolitiken .
Demonstranter kräver ny konstitution för Chile, 4 november 2019. (Matias Fernandez, CC BY-SA 4.0, Wikimedia Commons)
Under de senaste decennierna har chilenska feministiska organisationer och sociala rörelser förberett vägen för denna framgångsrika förankring av paritetsbaserad demokrati i den nya konstitutionen. Historiskt sett är detta den första konstitutionella konventet som består lika av män och kvinnor och som ger konstitutionell status för jämställdhet och jämställdhet.
I linje med utvecklingen inom latinamerikansk konstitutionalism under de senaste decennierna innehåller Chiles utkast till konstitution en definition av plurinationalitet, som erkänner existensen och självbestämmandet för folk och nationer som länge varit bosatta i landet. Detta innebär också rätten att fullt ut utöva kollektiva och individuella rättigheter, ett erkännande av en historisk skuld och underlåtenhet att erkänna ursprungsbefolkningen. Detta var resultatet av den långa urbefolkningens kamp för erkännande, samt det faktum att de 10 erkända urbefolkningsgrupperna garanterades 17 representanter i konventet.
Också anmärkningsvärt är det tydliga erkännandet av miljöhänsyn. Till exempel är naturens rättigheter och statens särskilda omsorgsplikt i förhållande till miljöallmänningarna, såsom glaciärer eller hav, inskrivna och en rätt till tillräckligt och rent vatten garanterad för alla. I ett land som lider av vattenbrist sedan privatiseringen av vattenrättigheterna representerar detta en milstolpe på vägen mot ett mer socialt rättvist samhälle.
Samtidigt utgör infästningen av sociala rättigheter, starkare deltagande och kampen mot korruption avgörande steg för att lösa Chiles sociala och politiska kris. Som en "social och demokratisk rättsstat", som garanterar rätten till hälsa, utbildning, social trygghet och bostäder, skulle Chile lägga grunden för återhämtning från den nyliberala baksmällan och slå in på vägen mot hållbar och socialt balanserad utveckling.
Points of Contention
De starkaste tvivel som väckts av konstitutionsförslaget rör förvisso omorganisationen av det politiska systemet. Den nya konstitutionen förutser att tvåkammarkongressen ersätts med ett asymmetriskt organ. Mer auktoritet skulle tilldelas underhuset och senaten skulle ersättas av en regionkammare. Chile skulle därmed skapa en hittills aldrig tidigare skådad politisk struktur, som kombinerar asymmetrisk tvåkammarism med ett presidentsystem. Det återstår att se hur det skulle fungera i praktiken.
Dessutom skulle den nya grundlagen kunna förvärra partilandskapets etablerade tendens till splittring. Exempelvis kunde man inte nå en överenskommelse om trösklar för parlamentarisk representation. Inte ens begreppet ”politiskt parti” nämns i texten, bara politiska organisationer. Detta beror på det stora antalet oberoende konventmedlemmar och deras misstro mot de etablerade partierna. Det kan dock innebära att det i framtiden blir ännu svårare att bilda stabila regeringsmajoriteter.
Utsikter för en progressiv agenda
Den 4 september kommer chilenare att ha chansen att rösta för det föreslagna utkastet. Resultatet kommer inte bara att ha betydelse för Chiles framtid, utan också sända en signal till progressiva krafter i hela Latinamerika och Karibien.
Om den nya konstitutionen antas kommer den utan tvekan att skapa ett positivt prejudikat att långtgående sociala och politiska kriser kan lösas på ett demokratiskt, fredligt och institutionellt sätt. I en värld där demokratin hotas alltmer skulle detta sända en kraftfull signal om att en fördjupning av demokratin krävs för att lösa demokratins problem.
Men ett helt annat scenario skulle öppna sig om konstitutionsförslaget förkastades. Detta skulle representera ett historiskt misslyckande för progressiva sociala och politiska krafter och allvarligt försvaga den nya regeringen och slösa bort dess politiska kapital. Chiles institutioner skulle störtas i osäkerhet av det faktum att medan 2020 procent av väljarna i folkomröstningen 80 förkastade den gamla konstitutionen, i den senaste folkomröstningen 2022 hade konstitutionen som utarbetats av det mest mångsidiga demokratiska organet i republikens historia förkastats. . Konsekvenserna för Chile kan bli förnyad social oro och våld och ett lyft för extremhögern.
Scenarierna – godkännande eller förkastande – måste betraktas som en utmaning eller en varning för progressiva krafter i Chile och regionen om att demokratin endast kan fördjupas med politiskt inflytande – och som innebär att man skapar hållbara allianser.
Arlette Gay har varit Friedrich-Ebert-Stiftungs projektledare i Chile sedan 2017. Hon arbetar med fackliga projekt, feminism och genus, migration och demokratisering av kommunikation.
Christian Sanchez är projektledare vid Friedrich-Ebert-Stiftung i Chile. Han arbetar med utbildningspolitik, lärarutbildning, läroplansutformning och bedömning.
Cäcilie Schildberg leder Friedrich-Ebert-Stiftungs kontor i Chile. Tidigare har hon arbetat på FES-kontoret i Argentina och på FES-huvudkontoret i Berlin i Asienavdelningen och som policyansvarig för social rättvisa.
Den här artikeln är från Internationell politik och samhälle.
Åsikterna som uttrycks är enbart författarnas och kan eller kanske inte återspeglar dem från Nyheter om konsortiet.
Jag bor i Peru, och jag tror inte att händelserna i Chile kommer att ha någon större betydelse här.
Min omedelbara reaktion på den här artikeln var att undra vad USA gör eller försöker göra för att sabotera någon meningsfull reform i Chile – som det har gjort så många gånger i så många andra länder runt om i världen.
Chiles fiender kan tyckas vara inom, men finansieras och kontrolleras nästan helt av Washington.
Hur progressiv jag än brukar vara, verkar den nya konstitutionen, som beskrivs i artikeln, devalvera meritokratin och vältra sig i illusoriska rättigheter som inte kan efterlevas och kommer därmed att urarta till brutna löften. Den har intressanta poänger men verkar polariserande och dåligt genomtänkt (de flesta författningar är, saknar sammanhållning på grund av politiska kompromisser). En rättighet är något inneboende än som måste garanteras, inte bara ett löfte. Om det bara är en prioritet eller ett mål bör det identifieras som ett sådant.
Ja. Ta upp den ekonomiska frågan om klass, och genusfrågor och liknande kommer också att tas upp. Fokusera på de härledda och splittande frågorna, kön och sådant, så kommer du aldrig till första basen på den överordnade. Här är där dagens vänster har gått fruktansvärt fel, varför den dör.
Jag håller starkt med. Självklart måste vi ta på oss systemisk rasism och allt systemiskt förtryck. Men när jag var barn fanns en förståelse för att alla former av förtryck var sammanlänkade – inklusive klassförtryck. Du tog itu med de mest skrämmande formerna först. Nu finns det en känsla av att vi slår på plåster samtidigt som vi låter djupa sår blöda.
Jag hoppas fortfarande att reformerna lyckas. Men vi vänstermänniskor måste sluta skjuta oss själva i foten på det här sättet.