Hur demokratier undergrävs

En risk för demokratin är att listiga politiker kan utnyttja stunder av ilska eller rädsla för att genomföra planer som allmänheten annars inte skulle acceptera, en fara som kräver folklig vaksamhet för att avvärja, som ex-CIA-analytikern Paul R. Pillar förklarar.

Av Paul R. Pillar

De upprepade indikatorerna på Turkiets president Recep Tayyip Erdogans auktoritära tendenser för tankarna till att Erdogan en gång sa: ”Demokrati är som en spårvagn. När du kommer till din hållplats går du av.”

Med ett sådant uttalande kan man säga att åtminstone turkiska väljare, inklusive de många som har röstat på Erdogans Rättvise- och utvecklingsparti i flera val, varnades. Men fenomenet med auktoritära typer som reser sig inom en demokrati har funnits länge.

Turkiets president Recep Erdogan.

Det är en del av den rad olika regeringsformer som Platon beskrev i Republiken, med överdrifter och misslyckanden i en demokrati som leder till uppkomsten av en demagog som i slutändan etablerar ett tyranni. Adolf Hitler blev Tysklands kansler efter att hans nationalsocialistiska tyska arbetarparti hade vunnit ett flertal i fria val.

Sådan historia motbevisar den utbredda föreställningen att faran med "en man, en röst, en gång" är något som är utmärkande för islamister. (I den senaste tunisiska politiska historien motbevisar det islamistiska Ennadha-partiets frivilliga avgång från makten det också.) Det närmaste exemplet, i Turkiets grannskap, på en annan Erdogan-liknande figur som tar auktoritära steg efter att ha tagit makten demokratiskt är avgjort icke-islamistisk  Ungerns premiärminister Viktor Orban.

Erdogans kommentar påminner om en annan användning av spårvagnsmetaforen från mer än 50 år sedan. I februari 1965 använde Lyndon Johnson-administrationen tillfället av en Viet Cong-attack på en anläggning i Pleiku, Sydvietnam, där flera amerikanska militärer dödades, som tillfälle att initiera ett ihållande flygbombning av Nordvietnam. Incidenten blev alltså, tillsammans med en sjöincident i Tonkinbukten föregående augusti, ett skäl för att fördjupa USA i Vietnamkriget.

Johnsons nationella säkerhetsrådgivare, McGeorge Bundy, kommenterade senare till en reporter, "Pleikus är som spårvagnar." Med andra ord, en är skyldig att följa med förr eller senare, och när den gör det går du vidare och använder den för att komma dit du vill. Planerna för en bombkampanj hade redan varit under förberedelse, och Pleiku-incidenten (som inte var större än några andra operationer som Viet Cong hade iscensatt och där amerikaner var mål) erbjöd lämplig tidpunkt för att genomföra planerna.

Denna användning av spårvagnsmetaforen, där den kritiska åtgärden är att kliva på spårvagnen, skiljer sig något från den andra användningen, där den viktigaste åtgärden skulle vara att gå av den. Men som med användningen av att komma av, ger historien gott om exempel på användningen av att komma på. En månad efter att Hitler blivit förbundskansler, till exempel, gav riksdagsbranden honom ett tillfälle att kräva ett upphävande av medborgerliga friheter, ett stort steg mot upprättandet av den tyranniska nazistregimen.

Netanyahus planering

Mindre exempel finns på senare år. För två år sedan använde Benjamin Netanyahus israeliska regering kidnappningen och mordet på tre tonårsjudiska invånare i en bosättning på Västbanken som tillfälle att inleda en omfattande våldsanvändning mot Hamas. Eftersom regeringen avsiktligt vilseledde den israeliska allmänheten att tro att tonåringarna fortfarande levde, inkluderade de israeliska militära operationerna inte bara enorma svepningar och arresteringar på Västbanken utan även bombningar i Gaza — allt innan Hamas började hämnas med varje raketbeskjutning mot Israel. Operationerna eskalerade till den mycket destruktiva Operation Protective Edge.

Israels premiärminister Benjamin Netanyahu

På sätt och vis fungerade 9/11-attackerna som en spårvagn för initiativtagarna av Irakkriget, som länge hade förespråkat en sådan användning av militärt våld mot Irak men saknade tillräckligt offentligt stöd för att starta ett stort offensivt krig. Genom att plötsligt skapa en militant offentlig stämning i USA gav terrorattackerna slutligen det stödet, trots att Irak inte hade något med 9/11 att göra.

Det här fallet var dock annorlunda genom att en terroristincident med effekterna av 9/11 inte alls var lika förutsägbar som att Viet Cong skulle genomföra fler markoperationer mot USA-anslutna mål på 1960-talet eller att det skulle inträffa ytterligare dödliga incidenter mellan araber och judar på den ockuperade Västbanken.

Gemensamt för både på- och avstigningssätten att använda spårvagnar är att de innebär att man på ett ouppriktigt sätt utnyttjar allmänhetens reaktion på en incident för att driva någon annan eller större agenda. I varje fall tar en demokratiskt vald regering (eller åtminstone en koalition som på något sätt återspeglar ett valresultat) en riktning som är en preferens för en liten grupp som har makten snarare än av väljarna som röstar.

Denna observation utgör inte en större knackning mot demokratin. Auktoritära härskare som driver sina egna agendor och som inte ens försöker dupera eller påverka allmänheten är inte mer att beundra än de som gör det. Churchills iakttagelse om demokrati gäller fortfarande.

Förmodligen är en annan tillämplig aforism den, av osäkert ursprung, om att evig vaksamhet är priset för frihet. Amerikaner behöver lika mycket som andra att vara försiktiga med politiska spårvagnar, även om det de mest behöver oroa sig för inte är frihetsberövande tyranni à la Platon utan snarare dålig och destruktiv politik som flödar från agendor de aldrig röstat för.

Paul R. Pillar, under sina 28 år på Central Intelligence Agency, steg till att bli en av myndighetens främsta analytiker. Han är nu gästprofessor vid Georgetown University för säkerhetsstudier. (Denna artikel dök först upp som ett blogginlägg på Riksintressets hemsida. Omtryckt med författarens tillstånd.)