En grundläggande grundsats för "tuff-guy-ism" är att kasta runt USA:s militära och ekonomiska muskler är sättet att främja amerikansk global makt. En följd av detta är att lyhördhet för världsopinionen är till för töser. Men verkligheten är att den amerikanska regeringen undergräver USA:s inflytande med denna arrogans, som ex-CIA-analytikern Paul R. Pillar förklarar.
Av Paul R. Pillar
Det finns ett moraliskt underskott i hur mycket amerikansk diskussion om utrikespolitik misslyckas med att ta hänsyn till utlänningars perspektiv och intressen som USA:s politik påverkar.
Marc Lynch noterade detta misslyckande med avseende på den senaste retrospektiva kommentaren om Irakkriget, Robert Wright har refererat mer allmänt till en kronisk brist i detta land av "moralisk fantasi", och Robert Golan-Vilella sammanfattade nyligenbådas iakttagelser.
Om vi tillämpar allmänt accepterade moralfilosofiska principer på nivån av internationella relationer, så skulle det vara det etiska att ta bättre hänsyn än vi vanligtvis gör nu till dessa utländska perspektiv och intressen.
En viktig ytterligare poäng är dock att det också skulle vara rätt sak att göra ur ett hårdkokt realistiskt perspektiv som är hårt fokuserat på USA:s intressen och som vissa människor kan se (om än felaktigt) som amoraliskt. Att ägna otillräcklig uppmärksamhet åt utländska intressen, perspektiv och förnuft är fel i detta avseende liksom att vara fel på etiska grunder.
Vanligtvis är det de som är kritiska till realism, inklusive mest iögonfallande, men inte begränsat till, dagens neokonservativa, som påstår sig vara de som förstår och praktiserar en konvergens mellan moral och makt, och mellan värderingar och intressen. De tenderar att kritisera realister för att de otillräckligt införlivar värderingar i en annars tom jakt på makt för maktens skull.
Men dessa påståenden vilar på alltför snäva tolkningar både av värderingar och av effekterna på nationella intressen. De värderingar som hävdas är mer särpräglade amerikanska än vad man brukar erkänna. Det neokonservativa perspektivet, till exempel, tar sällan hänsyn till värdet av rättvisa, som det vanligtvis uttrycks i hela Mellanöstern.
Detta perspektiv tenderar också att begränsa sitt övervägande av effekter på nationella intressen till direkta, första ordningens (särskilt kinetiska) effekter, samtidigt som man inte tar tillräcklig hänsyn till bredare, mer långväga, mer indirekta konsekvenser.
Att ägna otillräcklig uppmärksamhet åt utländska intressen och perspektiv har flera negativa konsekvenser för amerikanska intressen. Dessa konsekvenser är inte mindre viktiga för att vara generellt mindre uppenbara och mindre mätbara än de kinetiska och andra direkta konsekvenser som får mer uppmärksamhet.
Denna uppmärksamhetsklyfta kan göra det svårare för USA att åstadkomma vad de än försöker åstadkomma utomlands, eftersom stöd och förståelse från en utländsk befolkning behövs för att få ett projekt att lyckas. Om man till exempel försöker etablera en ganska stabil representativ demokrati, som var fallet i Irakkriget, kommer detta mål att undermineras genom att skapa missnöje bland irakier.
Direkt förbittring av Förenta staterna bland utländska befolkningar skadar USA:s intressen på ytterligare sätt, med en utväg till terrorism eller annat extremistiskt våld från någon delmängd av den förbittrade befolkningen som är den mest uppenbara men absolut inte den enda konsekvensen.
De som bär agg kan sträcka sig långt bortom de utlänningar som direkt påverkas av USA:s handlingar, till att inkludera många som är hundratals eller tusentals mil bort och får veta om handlingarna genom massmedia och rykten.
Närhelst befolkningar får starkt negativa känslor, påverkar det med nödvändighet vad deras regeringar gör, även i auktoritära regimer. Detta innebär i det aktuella fallet mindre villighet hos regeringar att samarbeta med USA i otaliga andra ansträngningar.
Slutligen skadas vanligtvis Förenta staternas trovärdighet, särskilt dess trovärdighet närhelst de säger att de agerar i andra människors bästa. Den förlusten av trovärdighet innebär ännu mindre vilja att samarbeta i många andra frågor som kan vara viktiga för Washington.
Ofta finns det svåra val eller avvägningar mellan olika metoder, men detta är inte en av dem. Moral och realism pekar åt samma håll. Behovet av att ta mycket större hänsyn till utlänningars intressen, uppfattningar, mål och känslor än vad amerikaner rutinmässigt gör nu är överbestämt.
Paul R. Pillar, under sina 28 år på Central Intelligence Agency, steg till att bli en av myndighetens främsta analytiker. Han är nu gästprofessor vid Georgetown University för säkerhetsstudier. (Denna artikel dök först upp som ett blogginlägg på Riksintressets hemsida. Omtryckt med författarens tillstånd.)
–liknande personlighetsdrag hos Richard Nixon och Nordkoreas Kim Jong Un–
Nixon: Jag tycker fortfarande att vi borde ta ut de nordvietnamesiska vallarna nu. Kommer det att dränka människor?
Kissinger: Ungefär tvåhundratusen människor.
Nixon: Nej, nej, nej, jag skulle hellre använda atombomben. Har du det, Henry?
Kissinger: Det tror jag bara skulle vara för mycket.
Nixon: Kärnvapenbomben, stör det dig? ... Jag vill bara att du ska tänka stort, Henry, för Guds skull.
–i samtal med Henry Kissinger angående Vietnam, som citerats i Secrets: A Memoir of Vietnam and the Pentagon Papers. (2002)
"Om man till exempel försöker etablera en ganska stabil representativ demokrati, som var fallet i Irakkriget"
Precis som den första affischen föll mina ögon genast på den här meningen. Visst skämtar du. USA har aldrig visat något intresse för demokrati hemma eller utomlands, och om något lär man sig hur man blir mer inkompetent med varje invasion.
RE: "Om man till exempel försöker etablera en ganska stabil representativ demokrati, som var fallet i Irakkriget...."
Va?? Mr. Pillar kommer att påstå DET … även som ett hypotetiskt?!! Jag vet att det är lätt att vara cynisk, men låt oss vara seriösa. För det första vet vi alla att Irakkriget inte åtalades med det i åtanke [det handlade skenbart om att bli av med massförstörelsevapen och/eller en tyrann/diktator, och de tysta primära skälen var utan tvekan 1.) olja, 2.) Israel/arabisk politik, 3.) GW Bushs obscent cyniska önskan att vara en 'krigstidspresident'.]. För det andra ville USA inte riktigt ha en fungerande demokrati i Irak, eftersom det var väl förstått att araberna i allmänhet inte stöder många av USA:s politiska ståndpunkter gentemot Mellanöstern (se bara på FN:s röstprotokoll till exempel), så att införa en demokrati skulle nästan säkert välja en anti-amerikansk kandidat (såvida inte amerikanska CIA och/eller andra hemliga operatörer lyckades undergräva den demokratiska processen, visserligen inte en avlägsen möjlighet, men inte särskilt troligt efter att ha besegrade Irak i ett begränsat krig redan i början av 90-talet). Det är som en kille i 20-årsåldern i en bar som säger till en vällustig tjej att han precis träffat att "jag älskar dig - låt oss gå tillbaka till min plats och bara prata" - - - det är en enorm överdrift och hans motiv är uppenbarligen inte de angivna ettor.
Kanske måste alla amerikanska motiv tillskrivas välvilja på "The National Interest's Web" (webbplatsen där denna artikel uppenbarligen först dök upp), ungefär som vissa religioner kräver att utövare (särskilt seriösa akolyter) ska prefixa eller suffixa varannan mening med en hyllning till deras gudom, men det flyger inte riktigt på den här webbplatsen