Stora amerikanska nyhetsmedier snurrar varje händelse angående Irans kärnkraftsprogram på det mest negativa sättet, och hyser nu en tvist om villkoren för att besöka en militär plats som ett förmodat bevis på att Iran har något att dölja. Men Gareth Porter påpekar att media saknar nyckelnyanser.
Av Gareth Porter
Nyhetsmedia rapporterade förra veckan att Iran bestämt hade vägrat Internationella atomenergiorganet (IAEA) tillträde till dess militära testanläggning i Parchin, baserat på ett uttalande till reportrar av IAEA:s vice generaldirektör, Herman Nackaerts, att "Vi kunde inte få tillgång."
Nu tyder emellertid uttryckliga uttalanden om frågan från den iranska ambassadören till IAEA och språket i den nya IAEA-rapporten att Iran inte avvisade ett IAEA-besök på basen i sig utan bara vägrade tillträde så länge som inget avtal hade ingåtts. nått med IAEA som styr samarbetsformerna.
Iransk representant vid Internationella atomenergiorganet, Ali Asghar Soltanieh (Kredit: Press TV)
Den nya och förtydligande informationen bekräftar vad jag rapporterade 23 feb. Baserat på historien om iranska förhandlingar med IAEA och dess överenskommelse om att tillåta två separata IAEA-besök i Parchin 2005, är Parchin-tillgångsfrågan ett förhandlingskort som Iran använder för att få IAEA att dämpa sina krav på Iran i att skapa en överenskommelse om hur man ska lösa den år långa IAEA-utredningen om de "möjliga militära dimensionerna" av det iranska kärnkraftsprogrammet.
I ett e-postmeddelande till mig och i intervjuer med Russia Today, Reuters och Fars News Agency, sa Irans ständiga representant vid IAEA, Ali Asghar Soltanieh, att Iran sa till IAEA-uppdraget på hög nivå att de skulle tillåta tillgång till Parchin en gång. samarbete mellan Iran och IAEA hade kommit överens om.
"Vi förklarade att vi, när modaliteten har slutförts, kommer att ge tillgång [till Parchin]," skrev Soltanieh i ett mejl till mig.
I Russia Today-intervjun den 27 februari, rapporterad av Israels Haaretz och Den hinduiska i Indien men inte av västerländska nyhetsmedier, hänvisade Soltanieh till två IAEA-inspektionsbesök i Parchin i januari och november 2005 och sa att Iran måste ha "försäkringar" om att de inte skulle "upprepa samma bittra erfarenhet när de bara kommer och ber om tillgången."
Det borde finnas en "modalitet" och en "referensram, för vad exakt de letar efter, de måste tillhandahålla dokumenten och exakt vart de vill [gå]," sa han.
Men Soltanieh indikerade också att ett sådant inspektionsbesök är villkorat av enighet om det bredare ramverket för samarbete för att reda ut misstankar om ett tidigare kärnvapenprogram. "[I]n princip har vi redan accepterat att när den här texten är avslutad kommer vi att vidta dessa steg," sa Soltanieh.
Ocuco-landskapet faktiska texten i IAEA:s rapport, daterad 24 februari, ger viktig information om den iranska ståndpunkten i samtalen som överensstämmer med vad Soltanieh säger. I sin redogörelse för den första samtalsomgången i slutet av januari om vad IAEA kallar en "strukturerad strategi för att klargöra alla utestående frågor", säger rapporten:
"Byrån begärde tillgång till Parchin-webbplatsen, men Iran beviljade inte åtkomst till platsen vid den tiden [läggning läggs till]. " Den formuleringen antyder uppenbarligen att Iran var villigt att ge tillträde till Parchin om vissa villkor uppfylldes.
På mötena 20-21 februari sa byrån att Iran "uppgav att de fortfarande inte kunde ge tillgång till den webbplatsen." Det låg sannolikt en mer komplex förhandlingssituation bakom bristen på enighet om ett Parchin-besök än vad som föreslagits av Nackaerts och rapporterats i västerländska nyhetsmedier.
Men inte en enda större nyhetsmediarapport har rapporterat om den betydande skillnaden mellan den första mediebevakningen om Parchin-tillgångsfrågan och den information som nu finns tillgänglig från den första IAEA-rapporten och Soltanieh. Ingen har rapporterat språket i rapporten som indikerar att Irans vägran att godkänna ett Parchin-besök i januari kvalificerades av "vid den tiden".
Endast AFP och Reuters citerade Soltanieh överhuvudtaget. Reuters, som faktiskt intervjuade Soltanieh, citerade honom och sa: "Det antogs att efter att vi kommit överens om modaliteten så skulle tillgång ges." Men det citatet förekommer bara i den allra sista meningen i artikeln, flera stycken efter upprepandet av anklagelsen om att Iran "vägrade att ge [IAEA] tillträde" till Parchin.
Dagen efter att historien publicerades sprang Reuters en annan historia med fokus på IAEA-rapporten utan att hänvisa vare sig till dess språkbruk om Parchin eller till Soltaniehs förtydligande.
Ocuco-landskapet Los Angeles Times ignorerade den nya informationen och upprepade helt enkelt anklagelsen om att Iran "vägrade att tillåta IAEA-inspektörer att besöka militärbasen Parchin." Sedan lade den till sin egen breda tolkning att Iran "vägrat att svara på nyckelfrågor om sitt kärntekniska utvecklingsprogram." Irans upprepade påståenden att de dokument som användes för att ställa frågor till landet är påhittade avfärdades således som icke-kvalificerade svar.
Parchin-tillgångsberättelsen gick in i en ny fas idag med en Reuters-berättelse citerar vice generaldirektör Nackaerts i en briefing för diplomater att det "kan finnas vissa pågående aktiviteter vid Parchin som gör det brådskande varför vi vill åka." Nackaerts tillskrev den idén till en icke namngiven "medlemsstat", vilket tydligen tyder på att platsen i fråga håller på att "städas upp".
Identiteten för den "medlemsstaten", som IAEA fortsätter att göra allt för att dölja, är viktig, för om det är Israel så speglar det ett uppenbart intresse av att övertyga världen om att Iran arbetar med kärnvapen.
Som tidigare IAEA:s generaldirektör Mohamed ElBaradei berättar på sid. 291 av hans memoarer, "På sensommaren 2009 försåg israelerna IAEA med egna dokument, som påstås visa att Iran hade fortsatt med kärnvapenstudier till åtminstone 2007."
Nyhetsmedia bör inkludera varnande språk varje gång information från en icke namngiven "medlemsstat" citeras som källan för anklagelser om hemligt iranskt kärnvapenarbete. Det kan mycket troligt komma från en stat med en politisk agenda. Men de oskrivna riktlinjerna för nyhetsmediernas bevakning av IAEA och Iran, som vi har sett de senaste dagarna, är uppenbarligen väldigt olika.
Gareth Porter är en undersökande historiker och journalist specialiserad på USA:s nationella säkerhetspolitik. Pocketupplagan av hans senaste bok, Perils of Dominance: Obalans mellan makt och vägen till krig i Vietnam, Publicerades i 2006.
Jag minns tydligt förhandsrapporteringen av IAEA:s senaste resa till Iran som beskrev det besöket som ett besök där det skulle föras samtal eller förhandlingar för att lösa frågor på ett sätt som skulle föra saker framåt. Det var helt klart anledningen till att inbjudan vidarebefordrades till IAEA från Iran.
Men när IAEA-delegationen anlände till Iran krävde den omedelbart tillgång till en iransk militäranläggning i syfte att genomföra en oanmäld inspektion. Inte överraskande vägrade iranska myndigheter att tillåta en sådan inspektion under dessa omständigheter.
Detta hade alla sken av ett upplägg - ett bakhåll - planerat och genomfört av IAEA för att misskreditera Iran. Men i stället för att ifrågasätta de märkliga omständigheterna kring det senaste besöket, eller motiven för IAEA, eftersökte amerikanska nyhetsmedier lydigt USA:s officiella linje att iranierna hade vägrat en IAEA-inspektion.
Det verkar som att under ledning av generaldirektör Yukiya Amano, kan IAEA tillåta mycket mer inflytande från USA och Israel än under ledning av den tidigare chefen Mohamed ElBaradei som ofta motsatte sig försök från USA och andra "västerländska nationer" att politisera arbete och myndighetens rapporter. Det är mycket möjligt därför den amerikanska regeringen energiskt drivit fram Amanos kandidatur för att ersätta ElBaradei.
Tack för en bra analys.